Jana är en 40-årig kvinna, som har invandrat till Sverige från Slovakien för fem år sedan. Vi båda träffade varandra på ett möte med tjeckiska invandrare, som bor här i Borås. Jag såg inte henne mera i några månader. Jag ringde henne och frågade om att vi kunna träffas för att jag måste utveckla ett projekt för skolan och jag behöver fråga henne om några saker. Hon gick med på ett möte och jag såg fram emot vårt möte.
Det är fredag eftermiddag och jag har bråttom till mötet med Jana, som vi har i Cafe Viskan i centrum. Ute är det kallt och långsamt börjar det bli mörkt. Jag är lite försenad. Jana sitter vid ett bord i hörnet och viftar på mig, eftersom jag kände inte igen henne vid första ögonblicket . Hon har kort klippt hår och hon har färgat det blont. Hon ser verkligen bra ut. Inne i restaurangen är det ett behagligt varmt och svagt ljus av ljus som lyser på varje bord, skapar en avslappnad och trevlig atmosfär.
Vi är båda glada att se varandra igen efter en lång tid. Jag är mest intresserad av vad som är nytt med henne.
- Jag har goda nyheter för dig, du kommer bli jätteförvånad, säger Jana.
Jag kan verkligen inte vänta för att se vilka nyheter hon har.
- Vet du att jag har ett nytt jobb och vet du var jag arbetar? frågar Jana.
Jag ser överraskad på henne och skakar på huvudet.
- Jag jobbar här på Viskan! säger hon.
- Det är en trevlig överraskning, grattis. Vem rekommenderade detta arbetet till dig? frågar jag.
- Under den tiden tänkte jag på att byta jobb. Jag svarade på några annonser och jag gick runt i några lokala restauranger och frågade om något ledigt jobb. En dag kom jag hit också och jag frågade om de hade någon ledig plats och till min förvåning sa de ja. De behövde en ersättare för någon i köket. Det var kanske strax efter när du hade slutat arbeta här, så jag är verkligen tacksam.
Under vår chatt beställer vi en kaffe latte och hallonpaj med vaniljsås och Jana beställer blåbärspaj. Jag ser att hon tycker om lokala kakor precis som jag.
Jag frågar Jana om hon gillar sitt arbete. Jag vet att hon arbetade tidigare i en liten förpackningsfabrik, så detta arbetet är helt annorlunda.
- För att vara uppriktigt, var jag först lite orolig. De flesta som arbetar här är betydligt yngre än mig. Jag visste inte hur de skulle ta mig i kollektivet, men mina farhågor vara onödiga. Alla, som jobbar här är vänliga och i början försökte de hjälpa mig att lära mig allt snabbt.
Sedan frågar jag henne om hon minns alla typer av rätter och sallader. Jag själv måste ha klistrad listan av alla sallader med deras ingredienser framför mig.
- Det var verkligen svårt för mig att komma ihåg allt. Jag var tvungen att skriva ner allting på papper. Ibland glömde jag något att lägga till sallad eller tvärtom satte jag i något som inte tillhörde där, säger Jana.
Unga servitrisen Veronika kommer med två kaffe med vackert vispad grädde och kakor.
- Mmm, jag kan äta det varje dag, men jag skulle förmodligen brista snart, säger Jana.
Jag ler, för att jag vet vad hon pratar om.
Under drickandet av det varma kaffet och ätandet doftande pajen, fortsätter jag i samtal med Jana.
Hon berättar att hon jobbar oftast på eftermiddagen och återvänder hem klockan tio eller elva på natten.
- Under vintermånaderna är det lite lugnare, men jag hörde att under sommaren är det mycket att göra och man kommer vanligtvis hem vid klockan ett på natten, säger Jana.
Jag håller med henne, eftersom under sommarlovet och särskilt under soliga dagar är Viskan fullt upptagen. Men de svåraste dagarna är torsdagskvällar när det är konserter i centrum.
- Jag var inte van vid sådan arbetstakten, men jag har sakta vant mig, säger Jana.
Jag hoppas att Jana inte blir arg och jag frågar henne om hon är nöjd med sin lön.
- Tyvärr, jag är inte så mycket nöjd. Men jag har arbetat för en kort tid här, så jag tycker att det är olämpligt att be om en höjning. I mitt tidigare jobb var min betalning liknande, men jag hade inte så mycket stress och mycket ansvar. Jag ska vänta ett par månader och sedan ska jag tala med min chef.
- Fortfarande gillar jag detta arbetet, men jag tror att det skulle värderas enligt sitt krav, säger Jana.
Jag frågar Jana om vad hennes planer är för framtiden.
- Jag tänker att komplettera min utbildning senare för att jag vill hitta bättre jobb, sägar Jana.
Det är våra gemensamma önskningar.
Jag fortsätter inte plåga Jana med frågor om jobbet. Dessutom talar vi om våra privata liv och våra barn. Hon har tre barn som mig.
Mötet med Jana är jättetrevligt, men tiden går så fort och vi måste säga adjö. Vi lovar varandra att nästa gång träffas vi tidigare och inte efter så lång tid som det var denna gång.
Marie Abdel-Alova
2013-02-01
Ett härligt möte!
SvaraRadera