Mitt jobb är allt för mig

Christina trivs på sitt arbete. Hon känner sig livlig och samtidig pigg på jobbet, för att hon är intresserad av sitt jobb. När hon arbetar, går tiden så fort, så hon längtar efter dagen därefter.

I tjugo år har hon arbetat med barn. Efter gymnasieutbildning hade hon valt sitt yrke. Hon talar om att hon gillar alla gulliga barn. Jag märker att hon gillar sitt yrke, när vi sitter vid ett bord, och försöker jag att intervjua henne. Hon har stor uppmärksamhet på både barnen och föräldrarna. Det är fredag eftermiddag så många föräldrar kommer för att hämta sina barn tidigt. Jag är en av de som ska hämta sitt barn och helst att möta med Christina, för att jag ska ställa frågor till henne om hennes framtidsyrke.

2008 då Norrbyskolans förskola hade startat började hon jobba där, medan hon jobbade, studerade hon på högskolan i Borås omkring ett och ett halvt år. Efter det blev hon förskolelärare. Nu är hon inte längre barnskötare. 

Christina kan prata lite olika språk, som hon lär sig från barnen, därför att hon jobbar på ett dagis som ligger i ett område där många invandrare bor. Nästan alla är invandrarna. Hon tycker att det är roligt att träffa folket som kommer från andra länder. Hon sa också att det är kul att ta hand om deras barn.

- Jag får veta om olika kultur, religion och dessutom får jag reda på att svenska språk är svårt, säger hon. När jag undrar varför tycker hon att det är svårt svarar hon att hon umgås med många föräldrar som brukar lämna sina barn och de kan inte prata svenska så bra, fastän de läser språket. Hon har intryck på barnen som har eget språk att de kan jämför sina språk mot varandra.

Hon är mer nyfiken än de andra i personalen, alltså hon har förmåga att förstår andra.

Hon önskar att hon ska fortsätta att jobba på det här stället och att någon gång kommer kommunen att förbättra förskolelärares löner och ordnar bättre arbetsmiljö. 

- Det är så viktigt för både barn och personalen, säger hon optimistiskt. 

”En mamma”

Man får sitt intresse utan betala

Det är en kall eftermiddag, som jag intervjuar min vän, för att jag ska skriva en reportage om hennes intresse.

När jag är fram i hennes hem, har hon redan kommit från jobbet. Efter en halv timme  börjar jag att ställa mina frågor till henne.
- Vilket intresse har du? är första frågan. - Jag har tre olika intressen, men mest av dem är läsa och googla på nätet om sjukdomarna. Hon började att läsa om sjukdomar för tre år sedan, när hennes mamma fick bröstcancer .Hon sysslar med sitt intresse nästan varje dag, för att hon är beroende av att läsa om sjukdomar och biverkningar av tabletter och samt vilka mat , vilka frukt, vilka grönsaker som är bra eller inta bra mot de sjukdomarna. Jag frågar henne "Vad är det som är roligt med ditt intresse?". Efter några sekunder svarar hon så här. - Att hjälpa andra med min erfarenhet. Hon lär sig mycket bra saker och ting, som jag märker under den tiden, som jag pratar med henne. Hon berättar om en sak. Det var en gång som hennes dotter fick tabletter från läkare. Flickan mådde illa efter tabletterna som hon tog. Mamman blev nyfiken på vad som hände med hennes dotter. Så läste hon alla biverkningar som man får från tabletter. Då märkte hon att tabletterna inte var bra för sin dotter och hon slutade sin dotter med tabletterna. När läkaren träffade henne, bestämde han om en annan medicin.

Hon är stolt över sin information som hon får från nätet. Hon har valt det intresset, för att många av familjen har vissa sjukdomar och hon vill veta mer om de sjukdomarna. Hon vill rekommendera de andra att börja läsa och googla på nätet, eftersom man får mycket information om nästan allt.
Vi tar en paus och går till köket för att fixa fruktsallad. - Vilken frukt gillar du? frågar hon. Jag svarar om min favoritfrukt och jag säger att jag brukar äta den frukten nästan varje dag.
- Vill du ha information om den frukten? frågar hon. Då blir jag mycket nyfiken och svarar " Ja, det vill jag". Hon säger om man äter den frukten så mycket kan det hända att man glömmer bort saker. Ohhh jag får panik är det sant? frågar jag om mig själv.

 Vi äter fruktsalladen, det är faktiskt gott. Efteråt går vi till balkongen och tar frisk luft. Det är jättekallt, men det är också jättefint, eftersom det finns ganska mycket snö utanför.
Vi kommer in i vardagsrummet, för att fortsätta med frågorna. Hon säger att det kostar ingenting om sitt intresse (läsa och lära från nätet), men det beror på hur mycket tid man har att läsa. Det finns inget hinder för hennes intresse, men ibland vill barnen vara med deras mamma. Då läser hon, när barnen sover.

Till slut när jag ska komma hem, frågar hon mig om sin mobil. - Sara var har du lagt min mobil? frågar hon. - Jag har ingen aning om din mobil, svarar jag Då säger hon ”Men jag har sagt till dig att hämta min mobil från köket till här i vardagsrummet med dig. Har du glömt den som jag har sagt?". Sedan säger jag till henne att hon sa inte det. Hon förklarar att det är på grund av den frukten som jag äter. Då blir jag mycket nervös. Verkligen glömmer jag saker???? Efter några minuter skrattar hon och säger att hon skojar med mig och hon har inte sagt det.

”Fruktälskare”

Reportage - intervju med en kompis

I lördags morgon ringde jag en nära vän som bor ovanför min lägenhet för att jag ville intervjua honom om sitt jobb. Tanken bakom att ringa honom var att boka en tid hos honom för att han brukar vara upptagen jämt.  Jag fick inga svårigheter med att nå honom för att han svarade mitt första samtal och då bestämde vi en tid, eftermiddagen samma dag för att klargöra intervjuprocessen.  

Jag gick till honom på eftermiddagstiden och så fort jag kom in i hans lägenhet då märkte jag en stor skillnad i lägenhet. Det kändes att hela lägenheten förändrades för att jag inte har varit hos honom på länge. Han hade liksom gjort huset mysigare genom att skaffa nya soffor, fina blommor, ny Tv och massa andra saker. Vi satt och drack kaffe och det smakade bra och luktade gott och jag var tvungen att fråga honom vad han höll på med nu för tiden.

Han sa att han har bytt sitt jobb från brevbärare till busschaufför. Jag blev jättenyfiken och ställde honom några frågor. Den första frågan som kom ur min mun var hur länge han jobbade eftersom han var så upptagen. Han sa att han jobbade för mycket de senaste tiderna och detta höll honom upptagen jämt.  Han sa också att han jobbade mest på nätterna och han tyckte att jobbet var ganska tufft för att han brukade köra Göteborgsbussen. Han tyckte att jobbet kan vara livsfarligt för att man måste vara uppmärksam ständigt. 

Den andra frågan som jag ställde till honom var: ”Vad är nackdelen och fördelen med ditt jobb?”  Han sa att nackdelen var att han jobbade nattskift och detta ledde till att han fick sömnproblem. Fördelen däremot var han gillade sina arbetskollegor och att han tjänade ganska bra lön.  Sist men inte minst vill jag säga att jag tyckte att min kompis var en väldig trevlig och öppen person som delade med sig genom att svara på alla mina frågor på ett snällt sätt. 

Mohmoh mohmoh

090213

Jobba på psykiatri!

Jag intervjuar Erik Anderson som är 29 år gammal och är tvåbarnspappa. Han bor i ett litet samhälle och har en villa på Sjöbo och har en vardaglig jobb på psykiatri som ligger på andra sidan Björkängen. Vi sitter i Eriks kök med nybakade bullar som doftar ur ugnen, framför oss finns två kaffekoppar och mjölk på köksbordet. Han är mentalskötare/undersköterska. 

”Jag sysslar med att hjälpa patienter med allt dem kan behöva hjälp med, t.ex. från att bädda en säng till att ta blodprovet. Emellanåt behöver vissa patienter prata om sina känslor och relationer. Jag har alltid arbetat med människor”, säger han. 2007 blev han erbjuden att jobba över sommaren och sedan dess har han arbetat där med ett års avbrott, då Erik har jobbat i Kriminalvården. Plötsligt ser han ledsen ut och tittar ut genom köksfönstret som står på glänt höstens dofter tränger sig in: det luktar iskallt och snö faller på marken. Han är kraftig och vältränad med stora muskler och klädd i träningskläder, han tar en djup suck och säger "Jag har slutat på grund av trafikolycka". Erik ville ta nya utmaningar och det var intressant att prova på ett nytt jobb. Att jobba inom fängelse är inte detsamma som att jobba på sjukhuset för man har väldigt stränga rutiner i fängelse och restriktioner. Han har varit hemma för att han hade rejält smärta i ryggen och nacken och det tog ett och ett halvt år innan han blev återställd, och nu jobbar han som mentalskötare igen. Erik säger att det var roligt att prova på att jobba i kriminalvården men han håller sig till att jobba på sjukhuset för det är mer hans grej. 

”Varför har du valt det här yrket?”

Han har alltid jobbat med människor och att arbeta med människor är det bästa yrket som man kan tänka sig.”Man skall ha omvårdnadsutbildning inriktning psykiatri och vara bra på att kunna hantera människor på ett bra sätt, samt vara beredd på våldsamma patienter som är våldsamma ibland".

Erik Anderson är fast anställd nu. Efter sommarvikariat blev han erbjuden tillsvidaretjänst. Till sommaren blir det fem år som han har jobbat i vården. Han tycker att det är roligt att träffa nya människor och arbetskamrater på jobbet. ”Det är det som är det roligaste, fastän sjukvården inte har så högt lön men det har blivit bättre än förr", tycker han.  Erik brukar arbeta två skift, det ena är från 07.00-16.00 och det andra är från 14.00-21.30. ”Det viktigaste är inte lönen utan vad man presterar och för människor”, säger han.

I framtiden tänker han fortsätta jobba i vården och inom psykiatri, för att det är ett intressant yrke och man lär sig väldigt mycket om olika sjukdomar. Han tycker att det behövs fler killar i sjukvården.

          Rangina Hotaki

Trevligt fika med Jana

                               

Jana är en 40-årig kvinna, som har invandrat till Sverige från Slovakien för fem år sedan. Vi båda  träffade varandra på ett möte med tjeckiska invandrare, som bor här i Borås. Jag såg inte henne mera i några månader. Jag ringde henne och frågade om att vi kunna träffas för att jag måste utveckla ett projekt för skolan och jag behöver fråga henne om några saker. Hon gick med på ett möte och jag såg fram emot vårt möte.

Det är fredag eftermiddag och jag har bråttom till mötet med Jana, som  vi har  i Cafe Viskan i centrum. Ute är det kallt och långsamt börjar det bli mörkt. Jag är lite försenad. Jana sitter vid ett bord i hörnet och viftar på mig, eftersom jag kände inte igen henne vid första ögonblicket . Hon har kort klippt hår och hon har färgat det blont. Hon ser verkligen  bra ut. Inne i restaurangen är det ett behagligt varmt och svagt ljus av ljus som lyser på varje bord, skapar en avslappnad och trevlig atmosfär.

Vi är båda glada att se varandra igen efter en lång tid. Jag är mest intresserad av vad som är nytt med henne.

- Jag har goda nyheter för dig, du kommer bli jätteförvånad, säger Jana.

Jag kan verkligen inte vänta för att se vilka nyheter hon har.

- Vet du att jag har ett nytt jobb och vet du var jag arbetar? frågar Jana.

Jag ser överraskad på henne och skakar på huvudet.

- Jag jobbar här på Viskan! säger hon.

- Det  är en trevlig överraskning, grattis. Vem rekommenderade detta arbetet till dig? frågar jag.

- Under den tiden tänkte jag på att byta jobb. Jag svarade på några annonser och jag gick runt i några lokala restauranger och frågade om något ledigt jobb. En dag kom jag hit också och jag frågade om de hade någon ledig plats och till min förvåning sa de ja. De behövde en ersättare för någon i köket. Det var kanske strax efter när du hade slutat arbeta här, så jag är verkligen tacksam.

Under vår chatt  beställer vi en kaffe latte och hallonpaj med vaniljsås och Jana beställer blåbärspaj. Jag ser att hon tycker om lokala kakor precis som jag.

Jag frågar Jana om hon gillar sitt arbete. Jag vet att hon arbetade tidigare i en liten förpackningsfabrik, så detta arbetet är helt annorlunda.

- För att vara uppriktigt, var jag först lite orolig. De flesta som arbetar här är betydligt yngre än mig. Jag visste inte hur de skulle ta mig i kollektivet, men mina farhågor vara onödiga. Alla, som jobbar här är vänliga och i början försökte de hjälpa mig att lära mig allt snabbt.

Sedan frågar jag henne om hon minns alla typer av rätter och sallader. Jag själv måste ha klistrad listan av alla sallader med deras ingredienser framför mig.

- Det var verkligen svårt för mig att komma ihåg allt. Jag var tvungen att skriva ner allting på papper. Ibland glömde jag något att lägga till sallad eller tvärtom satte jag i något som inte tillhörde där, säger Jana.

Unga servitrisen Veronika kommer med två kaffe med  vackert vispad grädde och kakor.

- Mmm, jag kan äta det varje dag, men jag skulle förmodligen brista snart, säger Jana.

Jag ler, för att  jag vet vad hon pratar om.

Under drickandet av det varma kaffet och ätandet doftande pajen, fortsätter jag i samtal med Jana.

Hon berättar att hon jobbar oftast på eftermiddagen och återvänder hem klockan tio eller elva på natten.

- Under vintermånaderna är det lite lugnare, men jag hörde att under sommaren är det mycket att göra och  man kommer vanligtvis hem vid klockan ett på natten, säger Jana.

Jag håller med henne, eftersom under sommarlovet och särskilt under soliga dagar är Viskan  fullt upptagen. Men de svåraste dagarna är torsdagskvällar när det är konserter i centrum.

- Jag var inte van vid sådan arbetstakten, men jag har sakta vant mig, säger Jana.

Jag hoppas att Jana inte blir arg och jag frågar henne om hon är nöjd med sin lön.

- Tyvärr, jag är inte så mycket nöjd. Men jag har arbetat för en kort tid här, så jag tycker att det är olämpligt att be om en höjning. I mitt tidigare jobb var min betalning liknande, men jag hade inte så mycket stress och mycket ansvar. Jag ska vänta ett par månader och sedan ska jag tala med min chef.

- Fortfarande gillar jag detta arbetet, men jag tror att det skulle värderas enligt sitt krav, säger Jana.

Jag frågar Jana om vad  hennes planer är för framtiden.

- Jag tänker att  komplettera  min utbildning senare för att jag vill hitta bättre jobb, sägar Jana.

Det är våra gemensamma önskningar.

Jag fortsätter inte plåga Jana med frågor om jobbet. Dessutom talar vi om våra privata liv och våra barn. Hon har tre barn som mig.

Mötet med Jana är jättetrevligt, men tiden går så fort och vi måste säga adjö. Vi lovar varandra att nästa gång träffas vi tidigare och inte efter så lång tid som det var denna gång.

Marie Abdel-Alova

2013-02-01

Reportage

Snart kommer vi att börja publicera några av de reportage vi har skrivit under början av terminen. Vi har gått igenom vad ett reportage är och läst igenom olika exempel på reportage. Sedan valde vi ut en person i vår bekantskap som vi intervjuade, som hade något intressant att berätta om arbete eller fritidssysselsättningar. Vi tränade även på att formulera öppna intervjufrågor för att få ett bra innehåll till reportaget, och sedan var vi redo att påbörja uppgiften.

Vi hoppas att du ska få glädje av att läsa våra reportage!